Filmkritik: Det skeva huset

Filmversioner av Agatha Christies verk är som sand vid havet, men deras storhetstid är sedan länge förbi. Förutom den något ojämna remaken av ”Mord im Orientexpress” från förra året har det länge varit väldigt tyst om den tidigare garanten för sålda biobiljetter och betyg. Men nu vågar någon igen till hennes arv och förlitar sig inte på de välkända namnen Marple eller Poirot, utan försöker sig på en mindre känd, men lika förvirrad mördarhistoria om Christie.

INNEHÅLL

När den tungt rika industrimagnaten Leonides oväntat dör går nyheterna som en löpeld genom pressen. Den unge privatdetektiven Hayward följer nyheterna med särskilt intresse, eftersom han har ett smärtsamt förflutet med sitt döda barnbarn. När hon plötsligt sitter på hans kontor och ber honom ta reda på om hennes farfar mördades, kan han inte gissa vad han ger sig in på med den här utredningen.

De mer än excentriska familjemedlemmarna och invånarna i den avlidnes enorma herrgård gör Haywards liv och utredning mer än svårt. Dessutom visar det sig snabbt att Leonides faktiskt mördades och en första misstanke faller på miljonärens unga, andra fru. Men innan han vet ordet av dyker händelserna upp och fler liv står på spel.

© 2018 Twentieth Century Fox

KRITIK

Som någon som läste originalet för många år sedan, i sin ungdom, och som inte minns några handlingsdetaljer, men tydligt minns bokens grundstruktur och stämning, vågar jag påstå att jag har en extremt trogen bearbetning framför mig. Det vi har är en klassisk thriller, som också kan komma från genrens storhetstid, 50-80-talet. Och det är både en förbannelse och en välsignelse, för även om det förvisso fortfarande finns många fans av denna filmgenre idag, vågar jag tvivla på att den klassiska stilen kommer att tilltala en ung, modern publik.

Det krokiga huset följer det typiska mönstret för en Agatha Christie-roman. Efter brottet som öppnar handlingen får vi lära känna truppen med misstänkta och deras respektive motiv och egenskaper under förhören och observationerna av huvudpersonen. Den snabbt hittade gärningsmannen, som visar sig vara oskyldig och handlingen som blir allt mer förvärrad av ytterligare brott, är också välkända stilgrepp inom genren. Ändå, eller till och med därför, fungerar det hela utmärkt, så länge man kan få ut något av den här typen av film.

© 2018 Twentieth Century Fox

En välkommen förändring från det välkända upplägget är det faktum att vår detektiv också personligen är inblandad i saken på grund av sin koppling till sitt barnbarn. Dessutom klarar den här historien sig utan det klassiska mötet mellan alla skådespelare på slutet, för att rulla upp händelserna inför det samlade laget och för att avslöja den skyldige. Det valda slutet är verkligen spännande till sista minuten, men vet tyvärr inte hur man ska börja med sina sista ögonblick och sliter istället tittaren ur filmen med en så abrupt ”The End” att du måste fråga dig själv om det inte kunde ha lösts bättre.

Så det som fungerar perfekt som en klassisk kriminalthriller av old school kommer knappast att hålla en publik som växte upp efter den här eran vaken. Strukturen är alldeles för långsam, den första halvan av filmen består nästan uteslutande av konversationer och många av motiven och bakgrunderna har setts hundratals gånger i en annan form. Dessutom är huvudpersonen, trots sin inblandning i fallet, den i särklass minst intressanta karaktären i historien.

© 2018 Twentieth Century Fox

Men lyckligtvis får den mördade mannens konstiga familjemedlemmar detta att försvinna igen. Även här serveras de välkända klyschorna (den misslyckade skådespelerskan som inte är avsky för alkohol, sönerna som strävar efter faderns gunst etc.), men skådespelaren som är mycket bra på grund av banken , får ut det bästa av karaktärerna. Speciellt Glenn Close och Christina Hendricks ska nämnas här, de båda damerna levererar förstklassiga prestationer. Det finns inga besvikelser, även Max Irons som Hayward gör sin grej riktigt bra, även om hans roll egentligen inte ger mycket ifrån sig.

Hantverket är också inriktat Det krokiga huset till genrens klassiker. En lugn kamera som alltid förblir fixerad vid skådespelarna och en lika lugn och orubblig skärning. Den senare vågar en handfull intressanta förändringar av landskap, men lutar sig inte för långt ut genom fönstret. Som väntat finns det knappt några specialeffekter, men en utmärkt scen- och kostymdesign som vackert förmedlar 50-talet där filmen utspelar sig. Musiken märks knappt förutom ett montage mot slutet, men där visar den en enorm effekt, jag hade gärna sett mer av den.

© 2018 Twentieth Century Fox

FAZIT

För alla som är glada över varje upprepning av en av de klassiska kriminalromanerna från förra seklet, eller passionerat följer olika kriminalserier, Krumme-huset erbjuder ett bra tillfälle att ta en tur till nästa biograf. För i sin genre kan filmen övertyga utan begränsningar. Sett i den stora bilden av dagens biograf faller tyvärr domen lite. Hela stilen är inte särskilt tidsenlig, första halvan är ganska tuff och ganska saklig, man har sett allt som bjuds där, redan jävligt ofta i liknande form.