Uncle Toms Game Corner #44

Så punktlig, så regelbunden, jag kan nästan inte tro det själv. Vi ser det som en utmaning, så länge jag gör det fortsätter den trenden. Senast i mitten av sommaren blir det tyvärr/förhoppningsvis (?) att göra för mycket annat att ge. Men vi får se. Nog med funderingar, låt oss prata om intressanta spel!

Det var en gång... en special för tidig tillgång

För länge, länge sedan läste folk en tryckt speltidning, och jag var på ett sådant arbete. Förutom de obligatoriska förhandsgranskningarna och recensionerna försökte vi tillhandahålla en mängd specialerbjudanden för variation. En av dem – en Special om Early Access i allmänhet (på den tiden fortfarande en relativ nyhet), och flera Early Access-titlar i synnerhet – kom till mig nyligen i den meningen, som för mig Door Kickers: Action Squad för första gången skulle vara i London. Dörrkickers, en taktisk realtidsstrategititel, fanns i Specialen som presenterades och jag kunde kontakta utvecklarna för att komma ihåg. Som spelet var i oktober 2014 alltså ”klar” och Early Access kvar, var mitt jobb och tidningen – åtminstone i tryckt form – men lång historia.

I min övre berättelse förblev i spelet – jag spelade aldrig – men fortfarande under flikarna ”Counter-Strike från ovan” och ”Jagged Alliance i realtid” arkiveras. I fallet med Door Kickers: Action Squad Jag tänkte därför, först och främst, en uppföljare – som faktiskt redan är under utveckling, och även 2020 i (Surprise!) Early Access-start kommer. Action Squad är en spin-off, som på många punkter i mallen är annorlunda: Pixel istället för högupplöst grafik, kamera från sidan istället för topp och Arcade Action, där annars simulerad strategi och taktik i första hand.

Som ett Mini-SWAT-Team – Mini-i betydelsen ensam eller med en Coop Partner – går det mot gangsters, terrorister och gisslantagare genom sidoscrollande nivåer. Olika klasser med olika vapen, utrustning, föremål och speciella förmågor. Nya utrymmen är djupa skuggor, för att ge namnen på dörrarnas entré. Vanligtvis väntar ett kulhagl på andra sidan, ett par galningar slänger sig men också med närstridsvapen på oss, eller bär explosivbälte. Enkelt uttryckt är den korrekta lösningen att skjuta fortfarande inte alltid – vid längre skottlossningar blir noggrannheten enormt lidande och du vill inte möta varken sprängämnen eller någon av gisslan oavsiktligt.

Många kampanjnivåer samst inbyggda Zombie Mod, de tror den enda möjligheten till klasser och, inte minst, Workshop-stöd, levererar en hel del variation. Jag skulle dock starkt rekommendera att hitta en Coop Partner för detta spel. Ensam är det ganska snabbt, riktigt, riktigt svårt, och det är definitivt den roligaste sekunden.

Det ligger i släkten

Pixelgrafiken kan mycket väl tillhöra mitt bytesschema, jag spelar men också väldigt mycket annorlunda. Både Gears taktik, såväl som Befria oss månen Jag hade förra gången, min kul. Efter att kollegorna redan har behandlat båda flitigt, och jag pekar på att hålla med dig och helt ärlig i fastan, absolut, så finns det istället ett Pixel-mästerverk som det andra inte-så-hemliga insidertipset för denna månad!

Mortas barn , en Rogue-lite Action-RPG... Ja, jag är fortfarande här. Alla som åtminstone läst enstaka artiklar av mig vet att jag kan börja med titlarna, där Rogue och/eller Souls – Like (or-Lite) hör till innehållsbeskrivningen, oftast lite. Jag gillar utmaningar i spel, men jag är mest med dig, eftersom jag upplever en intressant historia och i allmänhet underhåller vill vara. Inhaltsarms procedurgenererade Endless Level, Perma-Death och de absurda allvarliga motståndarna för mig är snarare föregångare till en självtortyr. Men till var sin egen, och ska inte heller inte säga att det finns titlar åt det här hållet, vilket jag gillar ändå **kan.

Mortas barn klarar av den här balansgången tack vare lite narrativ och tekniskt spel ”Knep”. Först och främst är det en ganska klassisk Dungeon Crawler, som dock med sin vackra pixeloptik mutar – om man kan hitta en sådan stil, som jag, lite. Må vi spela som en medlem av familjen Bergson – erfaren monsterjägare i x-te generationen, frigörelsen när de hotas av dem skyddade av magiska berg av mörka krafter. Nästan alla medlemmar i familjen kan vara i olika yta och underjordiska fängelsehålor, och antingen ersätta ett klasssystem. Fader John tankar med svärd och sköld, dottern Linda är en mästerlig bågskytt, den yngsta sonen, Kevin föredrar dolkar och attacker från skuggorna, etc., etc., Som en Dungeon Crawler erbjuder spelet solid standardpris och, som en Rogue-lite nästan, du dör ... ofta. Så hur kan spelet kringgå min låga frustrationstolerans?

Följande saker gör Mortas barn lika bra eller till och med bättre än andra liknande titlar: Många av de hittade och/eller köpta uppgraderingarna är permanenta, och tiden är alltid starkare och kommer med ganska dålig skicklighet mer och mer. Vi vet från titlar som t.ex Döda celler, spelet går några steg längre. Var och en av familjemedlemmarna ökar i nivå, dessa framsteg går aldrig förlorade – lås upp automatiskt, passiva färdigheter, som deras medlemmar drar nytta av. Att regelbundet byta karaktär uppmuntras och belönas och är mer benägna att lämna sin komfortzon och även andra karaktärer och i – spelet sätt att ge den en chans.

Och sist men inte minst, (familjerna) i själva berättelsen. Du kan inte vara med i spelet, nästan ond, om du, återigen, den Temporala välsignelsen. Väntar nästan alltid på ”hem” – vi återvänder till mellan uppdragen, alltid i familjens egendom – nämligen en liten berättelse om oss. Efter att vi har lärt oss något om familjeklanens vardagliga glädjeämnen och bekymmer, är borta, frustrationen över deras eget misslyckande nästan, och vi störtar en gång motiverade oss i striden...

Tillbaka till ... vad egentligen?

En månad med rom, och väldigt, väldigt långsamt återgår vi till en viss normalitet. Vissa av er kanske nervösa i detta sammanhang, begreppet den sk ”ny” normalitet är konstigt, men ur min synvinkel är detta varken ett politiskt uttalande eller överdrift: Det är (tyvärr) bara ett faktum att de senaste veckorna och snart månaderna har förändrats mycket och fortfarande kommer att förändras.

Vad, hur, hur länge, på gott eller ont, etc., visar bara tiden. Oavsett om vi vill acceptera som ett samhälle och/eller som individ(r) ändringarna (del)//vill, är det inte förutsebart eller i beslutsfattande. Men nog funderande, det gäller fortfarande att göra många saker, upptäcka intressanta spel och – mycket viktigt – bara att leva!

Tills nästa gång
Farbror Tom