Filmrecension: Bad Times at the El Royale
Trailers blir värre. För det mesta för långa visar de, beroende på genre, de bästa delarna av filmen, är klippta till till synes alltid samma musik på samma sätt och drar sig inte för massiva spoilers. Ett trailerfan som jag blir glad när det kommer något riktigt fräscht, som trailern till ”Dåliga tider på El Royale”. Om filmen dessutom kan hålla vad förhandsvisningen lovar, då har vi en glad kritiker och en film sevärd i början.
INNEHÅLL
En vacker söndagseftermiddag, någon gång runt år 1970, anländer den bekymrade sångerskan Darlene till El Royale, ett en gång berömt men nu något nedgånget hotell som ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. I lobbyn möter hon den äldre far Flynn och den föga tilltalande dammsugarförsäljaren Laramie Sullivan, som redan otåligt väntar på den ospårbara pagepojken. När Miles, som hans namn antyder, äntligen ser ut att ge de nya gästerna deras rumsnycklar, kommer en annan gäst. Den uppenbarligen nervösa och mer än bara ovänliga Emily.
Det står snabbt klart att ingenting är som det ser ut att vara här och alla här har något att dölja, även hotellet i sig. Sullivan, som verkligen inte säljer dammsugare, är den första som snubblar över de oroande händelserna här och satte igång ett händelseförlopp som ingen kunde ha förutsett. En stormig och mycket explosiv natt ute och inne väntar gästerna på El Royale. En vars morgon att uppleva snabbt blir det enda målet.
© 2018 Twentieth Century Fox
KRITIK
sju personer, ett hotell, en natt. Detta är, i mycket korta ordalag, inställningen till Dåliga tider på El Royale. Detta är i grunden ett kammarstycke, och alla som känner sig påminda om The Hateful Eight tänker redan i rätt riktning. Här och där avbryts de faktiska händelserna gång på gång av tillbakablickar eller inspelningar för att bit för bit förse betraktaren med allt mer bakgrundsinformation. Dessutom sker nattens händelser inte alltid kronologiskt, eller så sker saker synkront och vi ser dem ur olika perspektiv.
Ett starkt manus är den viktigaste förutsättningen för att en film av det här slaget ska fungera. Å ena sidan måste handlingen vara tillräckligt övertygande för att kompensera för den rumsliga begränsningen och avsaknaden av fler eller nya karaktärer. Dessutom måste dessa karaktärer vara trovärdiga och agera begripligt, annars kommer Story Card House att kollapsa. Och slutligen måste man veta exakt var och hur ofta man avbryter den aktuella handlingen, annars riskerar man att avbryta spänningsbågen eller förvirra eller överbelasta publiken. Det enda felet här är speltiden, för även om filmen är underhållande från början till slut, hade en eller två minuter gjort det mindre bra.
© 2018 Twentieth Century Fox
Vid det här laget bevisar Drew Goddard, som också är ansvarig för manuset och regin, att hans första verk Stugan i skogen (som han skrev tillsammans med Joss Whedon) var ingen slump. Mannen har en god förmåga att få sin publik ordentligt under kontroll, att leda dem vilse gång på gång och samtidigt ge dem information för att hålla dem investerade. Att spänningskurvan blir allt mer spänd sakta men oupphörligt under denna tid visar sig först när fotlederna i händerna börjar göra ont av de fasta klorna.
En intressant miljö och dess presentation är också viktig för ett sådant kammarspel. El Royale och eran då historien utspelar sig är gjorda för det. Vietnamkrig, hippies, underrättelsetjänster överallt, plus ett en gång känt hotell som besökts av alla möjliga stora namn från politik och showbusiness, som nu är nästan tomt, men fortfarande i drift av okända anledningar. Bara den här uppsättningen förmedlar en aura av hemligheter, konspirationer och brott innan handlingen verkligen kommer igång.
Och så är det förstås rollbesättningen. Med en så liten ensemble behöver skådespelarna inte bara presentera sina roller trovärdigt, de bär också handlingen och därmed hela filmen, för något annat eller ”mer" följer inte. Här är en Jeff Bridges som Fader Flynn, återigen lysande i toppform. Även om det snabbt stod klart att kyrkoherden hade lite helighet i sig, hade han alla sympatier på sin sida från första stund. Jon Hamm upprepar mer eller mindre sin paradroll från Mad Men, men det här passar perfekt här. Resten av den hanterbara skådespelaren är också övertygande i full längd, där Dakota Johnson fortfarande bör nämnas, som efter 50 Shades-serien ingen skulle ha trott att ha någon skådespelartalang. Och givetvis en eloge till Chris Hemsworth, som lutar sig långt utanför sin superhjältes komfortzon med den här rollen.
© 2018 Twentieth Century Fox
Vilket skulle ha fört oss till hantverksdelen. Och det är just här Goddard sätter kronan på sin redan absolut framgångsrika kammarthriller. Den fantastiska scenografin och kostymdesignen är bara början. De färgglada bilderna tagna i underbart varierat kameraarbete och i takt med tiden erbjuder en sned kontrast till den mer än bara dystra handlingen. Ovanliga men effektiva inställningar, överlånga bilder och hårda snitt ger varandra handtaget och integrerar de många tillbakablickarna som sömlöst och homogent avbryter de faktiska händelserna i det övergripande arbetet. En eloge till redaktören också. Specialeffekter är mer begränsade till masker och några små stunts, men är övertygande i full längd.
Soundtrack och Sounddesign förtjänar också stort beröm. Den förra fångar tiden och framför allt tidens förändringar där Dåliga tider spelar, alldeles utmärkt, i vilket han förlitar sig på genomgående välkända, men musikaliskt ofantligt olika populära sånger. Detta är en underbar illustration av gapet mellan generationer, som aldrig har varit så djupt som det var i USA. Dessutom används de långa inställningarna med suverän ljuddesign för att värma upp den redan katastrofala stämningen.
© 2018 Twentieth Century Fox
som ett resultat
Dåliga tider på El Royale är en spännande och brutal thriller i stil med ett kammarspel. Även om inte alla vändningar är riktigt överraskande och filmen kanske är en tick för lång, har vi fortfarande att göra med ett gripande och ovanligt konstruerat stycke film där det finns så mycket audiovisuell kreativitet som man aldrig skulle ha förväntat sig av en modern Hollywood produktion. Dessutom finns en skådespelare som med lätthet och glädje gör den inte lätta uppgiften att bära hela handlingen och en regissör som har bevisat att hans debut inte var ett lyckokast och att man kan fortsätta vara nyfiken på hans verk , även om han var tydligt inspirerad av Tarantinos stilistiska medel.
